Jag har tidigare inte vågat fråga om hjälp, då jag var rädd att folk ska tycka att jag är konstig. Jag är en person som är väldigt driven och jag tror inte någon i min omgivning har en aning om att jag har dyslexi.

Idag lyfte jag luren och ringde en person i klassen, som jag vet är duktig, för att be anteckningshjälp på föreläsningarna. Personen i fråga blev bara glad och hedrad av att jag tog kontant med just denne. Eftersom jag har dyslexi så ställer skolan upp på att betala den personen som tar anteckningar på föreläsningen till mig. Det blir helt enkelt "win-win-situation" för oss båda och jag kan fokusera på vad läraren säger samtidigt som jag får anteckningarna från min klasskompis. Jag känner mig så lättad nu i efterhand. Synd att det skulle ta mig 2 år (på högskolenivå) innan jag tog tag i detta. Dock har jag klarat alla tentor såhär långt på egen hand, men nu kanske jag slipper all stress och press på föreläsningarna för att hinna både skriva och lyssna.

Tips till er där ute: BE OM HJÄLP!